Resesällskap

Tanken då jag började planera inför cyklingen till Kapstaden var att jag skulle ge mig iväg själv. Jag hade inte tänkt cykla ensam hela vägen utan planerade att slå följe med andra långfärdscyklister vissa sträckor. Förutsatt att jag skulle stöta på några sådana. Men efter påtryckningar från nära och kära har jag tänkt om. Det känns surt att behöva resa på andra villkor just för att en råkar vara ”ung kvinna”. Jag är övertygad om att de flesta inte hade varit hälften så oroliga för en ensam manlig långfärdscyklist som för en kvinnlig dito. Men det finns faktiskt fördelar med att vara två. Framförallt rent säkerhetsmässigt. Om en ramlar ihop i öknen finns i alla fall någon som ser det. Om en blir attackerad av babianer finns en extra röst som kan försöka skrämma bort dem. Och det finns någon som kan vakta cykeln utanför affären. Till exempel. Sedan måste jag erkänna att jag inte är någon ensamvarg. Även om jag kan vara brutalt envis och mån om att genomföra vad jag påbörjat – ensam eller inte – skulle jag nog bli extra galen om jag tvingades umgås uteslutande med mig själv hela dagarna. Redan efter ett par timmars cyklande tenderar jag att börja prata med mig själv. Därför vill jag inte tänka på hur konstig och socialt missanpassad jag skulle vara efter 7-8 månader. Summa summarum: en cykelpartner skulle sitta fint. Förutsatt att vi fungerar relativt bra ihop! Jag lade alltså upp några trådar på forum för långfärdscyklister, både på facebook och på hemsidan crazyguyonabike. Den senare ser ut som hemsidan gud glömde, men det var förvånande nog där jag fick napp. En av långfärdcyklisterna som hörde av sig var Daniel från Hudiksvall. Han hade tänkt att sticka iväg på någon långresa i höst, men inte bestämt sig för vilken kontinent än. Daniel har rest runt i östra Afrika tidigare, och har bra koll på flera av länderna jag planerat att cykla igenom. Igår träffade jag Daniel här i Stockholm. Då vi båda är veganer blev det självklart ett besök på en vegorestaurang. Vi snackade om rutten, nördiga cykelprylar, resor i allmänhet och allt däremellan. Det kändes riktigt bra, och jag är ännu mer sugen på att sticka iväg typ i morgon. Eller kanske nästa vecka då. Jag är galet ambivalent: ena sekunden framstår tre månader som en oändligt lång tid och i nästa ögonblick känns tiden otillräcklig. Det är ändå en del saker kvar att fixa innan avfärd. Som att bygga färdigt cykeln, skaffa visum till Sudan och vaccinera mig mot alla tänkbara åkommor. En sak i taget!

Daniel – min blivande resekompanjon?
Annonser